En reflektion av Frida Mogren:
Först ville jag avfärda boken. Vad skulle den kunna ge mig? En bok om töntar vs. tuffingar eller flickor vs. pojkar. Så kommer Saga in i bilden, flickan som ser och vågar ifrågasätta. Hon förändrar allt, till och med min inställning till boken förändras. Den här flickan har en stor roll och det är med spänning jag läser vidare.
Det blir mer och mer uppenbart att jag accepterat och förbisett alldeles för mycket under mina skolår. Helt plötsligt blir det så tydligt för mig. Det är en ilska över år av orättvis behandling som strömmar igenom mig. Händelser som jag så länge förträngt eller rent av svalt och tagit till mig enbart för att en eller flera auktoritära ledartyper sagt: SÅ ÄR DET!
Jag har verkligen tagit till mig den här boken, jag skulle också kunna skriva en. Texten provocerar fram minnet ifrån förr och får mig att reflektera över det som en gång varit. Det är smärtsamt, det gör ont.
Saga får det att verka så lätt, frimodigt ställer hon sig emot allt och alla för att skipa rättvisa. Hon får med sig större delen av flickskaran, men i sjölv verket står hon ensam. Jag känner igen mig i Signe, tönten som vill öppna munnen men som bara lyckas humma med utan att egentligen få något sagt. Det är en lättnad att höra Sagas formuleringar, någon som sätter ord på känslorna.
Hur kommer det sig då att jag så sent i livet fortfarande inte öppnat munnen och sagt vad jag tycker och tänker? Kanske är det för att den där "töntstämpeln" inte försvunnit ur mitt tankemönster eller så har behovet av att få en återupprättad bekräftelse inte varit tillräckligt stor? Förmodligen är det bara så att jag måste gå igenom vissa processer innan jag är redo. Ögonen måste öppnas, upplevelserna bearbetas, ilskan förvandlas till styrkan att våga ifrågasätta och ställa de mindre klarsynta emot väggen. För vissa går det snabbt, för mig har det tagit hela livet och även om det bubblar inom mig är jag inte redo riktigt än. "Jag kan bli tusen gånger starkare" (sid. 218).
